Det började fredagen den 29 januari. En tillsynes helt vanlig fredag efter löning. Jag skulle åka till kontoret på dagen och sen träffa några vänner efter för att klämma en plankstek, ljuga och gå på ABBA-museet.
Klockan var före lunch, och jag satt vid datorn och jobbade när jag började tycka att min högerhand betedde sig konstigt. Inte som att den ryckte eller så, mer bara att precisionen i mina rörelser var sämre.
Jag provar några gånger att lyfta handen mot skärmen för att trycka på nån knapp bara för att se att jag träffar rätt. Det gör jag inte. Jag är tvärtom rätt dålig, missar det jag försöker med uppenbar tydlighet för mig själv. Mina kollegor runtom har inte märkt nåt.
”Fan vad märkligt”, säger jag högt till kollegorna som undrar vad jag syftar på.
Beskriver problemet, men ingen har nån bra teori. Jag slår bort tanken och tänker att det nog bara var nåt tillfälligt. Några sekunder senare märker jag att jag verkligen inte har nån precision i handen och säger till de andra att jag ska gå iväg och ringa 1177 och se vad det kan vara.
På vägen till telefonrummet går jag in i väggarna flera gånger på rätt få meter. Jag känner mig inte stressad. Jag känner inte att något är fel alls faktiskt, mer än att kroppen inte gör det jag tycker den ska göra. Jag kommer in i telefonrummet och tar upp mobilen och låser upp den. Sen står jag där. Stirrar på skärmen. Vad tittar jag på? Jo, jag ser ju vad det är, men jag vet inte vad det är.
Efter fem sekunder fattar jag att problemet nog är större än jag tror, och går tillbaka, via väggarna till min plats och säger till kollegorna:
”Jag tror jag behöver hjälp.”.
Ena kollegan, med egen erfarenhet, reser sig direkt från stolen och hjälper mig in i ett litet mötesrum och frågar vilket år det är? Vilken veckodag?
Jag har ingen aning märker jag. Jättekonstigt. Han går ut och en annan kollega sitter med mig och frågar hur det känns.
”Jag vet inte”, säger jag. Jag känner ju inte att något har hänt. Inget är fel från mitt perspektiv. Men jag märker ju att det är det.
Ambulansen kommer snabbt, jag gissar under 10 minuter. Min stress har gått upp, men jag är inte rädd konstigt nog. De gör några tester, frågar igen vilket år det det är, månad, dag? Vet du vart du är?
De sätter mig på båren och beger oss till ambulansen. In och på plats. Bägge skötarna är verkligen proffs, bygger förtroende direkt. Svarar på alla mina frågor. Jag berättar att det är min första ambulansfärd. Kommer vi åka med blåljus? Undrar jag förhoppningsfullt.
”Ja, det kommer vi”, svarar hon. Vi rullar iväg med blåljusen på. Hon byter blodtrycksmätare då den hon började med var trasig. Det visar sig att något är tjall även på den andra.
Men så var det inte. De var fullt fungerande bägge två. Jag hade över 250 i systoliskt blodtryck.
Jag hade fått en hjärnblödning.